Sackville, New Brunnswick
Dagarna går rätt fort nu. Har nu varit över en vecka i Sackville och nu börjar det ordna sig med kurser och så. Första dagarna kände jag mig så ensam och bortkommen att jag nästan mådde dåligt. Men samtidigt har jag aldrig riktigt känt att jag vill hem, på något vis så känns det som att jag inte vill ge upp, och jag vill verkligen se vad denna termin har att ge. Jag är alltså inne på andra skolveckan, moch läser nu fyra kurser, men förmodligen kommer jag bara att läsa tre. Jag väntar fortfarande svar från skolan i Sverige om hur det blir med tillgodoräkningen av mina poäng.
Flygresan hit var väldigt blandade känslor. Det var fruktansvärt att behöva gå ifrån min stora kärlek på Arlanda den 2a Januari och min käre mor och gunnar. Men samtidigt så var jag väldigt öppen för vad som skulle komma och väldigt öppen för att bli mer självsäker och självständig.
Det känns som att man utvecklas lite mer och mer som person varenda dag.
Flygresan gick för övrigt bra, förutom att jag höll på att missa planet från Toronto till Moncton pga att planet från Munchen var försenat när de landade i Toronto, så jag sprang över hela flygplatsen och saker flög ur min dataväska och svetten rann.
Men jag kom fram till slut, välbehållen med alla mina fyra väskor, så om man ser över det stora hela så var det en bra flygresa. När jag landade mötte en kille mig i 28års åldern, jag tror att hans namn var Tyler, men jag är inte helt säker. Han var hur trevlig som helst och allt kändes genast toppen.
När jag kom fram till Mount Allison Univerity, och Thornton House som jag skulle bo i, så möttes jag av The Don, Joan. Världens mysigaste kvinna. Jag skulle bo på tredje våningen i rum 317 och min RA hette Emily och var också väldigt trevlig, dock stod hon i morgonrock när vi knackade på. Jag bäddade sängen och sov som en stock!
Flygresan hit var väldigt blandade känslor. Det var fruktansvärt att behöva gå ifrån min stora kärlek på Arlanda den 2a Januari och min käre mor och gunnar. Men samtidigt så var jag väldigt öppen för vad som skulle komma och väldigt öppen för att bli mer självsäker och självständig.
Det känns som att man utvecklas lite mer och mer som person varenda dag.
Flygresan gick för övrigt bra, förutom att jag höll på att missa planet från Toronto till Moncton pga att planet från Munchen var försenat när de landade i Toronto, så jag sprang över hela flygplatsen och saker flög ur min dataväska och svetten rann.
Men jag kom fram till slut, välbehållen med alla mina fyra väskor, så om man ser över det stora hela så var det en bra flygresa. När jag landade mötte en kille mig i 28års åldern, jag tror att hans namn var Tyler, men jag är inte helt säker. Han var hur trevlig som helst och allt kändes genast toppen.
När jag kom fram till Mount Allison Univerity, och Thornton House som jag skulle bo i, så möttes jag av The Don, Joan. Världens mysigaste kvinna. Jag skulle bo på tredje våningen i rum 317 och min RA hette Emily och var också väldigt trevlig, dock stod hon i morgonrock när vi knackade på. Jag bäddade sängen och sov som en stock!
